Feedback handlar ofta om att vi får vår självbild speglad.
Genom spegling kan jag få bekräftat att det jag vet och tror om mig själv stämmer eller så får jag höra en annorlunda upplevelse än vad min självbild säger. I det senare fallet får jag en möjlighet att uppdatera min självbild.
Speglingen innebär att någon annan ser mig och vill uppskatta mig för något jag gör (eller inte gör) eller så har den den andre en tanke att jag kan utveckla något jag gör eller inte gör.
Metaforen med spegel kan även innebära att det den andre ser hos mig även är en spegelbild av givaren av feedback – en projektion. Så det som feedbacken avser kan då handla dels om mig och även om den som ger feedback. All feedback är inte projektiv – fast kanske oftare än vad vi tror.
Vi kan även vara proaktiva och be andra spegla oss och vi kan då välja om det är något speciellt område vi vill speglade på.
Varje gång en individ ber om feedback eller tackar ja till feedback, tar hon en risk. Man riskerar då att få en ny medvetenhet om hur man upplevs, hur man är, vilka ens behov är samt hur man tar ansvar för behoven. I samma stund kommer man att utplåna bilden av sig själv (den gamla gestalten) och skapa en ny medvetenhet om hur och vem man är – en ny gestalt. På det sättet förnyar man sig och utvecklas som individ.
Vi är som tur är inte statiska utan i ständig rörelse!
I ständig utveckling.
